Bild: Göran Lundberg
Recension
Slagverkaren Olle Bohm slår en takt på cymbalen med ena handen, med den andra slår han en helt annan på cajónen han sitter på. I munnen har han en trumstock, beredd att slå en tredje takt så snart arrangemanget tillåter. Lena Willemark sveper stråken över strängarna på sin violin, de dansanta tonerna samsas med en hög eller låg bordunton och terserna landar på folkmusikaliskt vis någonstans mellan dur och moll.
Så är vi igång. Och kontakten mellan musiker och publik är rena navelsträngen från första tonen till sista, denna lördagseftermiddag i Linköpings konserthus när vi som vill höra folkmusikfenomenet Lena Willemark musicera tillsammans med Östgötabandet trängs på varenda tillgänglig stol i lokalen Musikalen.
Spelmannen och sångerskan Lena Willemark från Dalarna besitter en musikalitet som nästan går att ta på. Dessutom strålar hon av genuin glädje i sin konst och när hon börjar med att berätta hur glad hon är att få dela den med just oss i publiken och våra egna fina östgötamusiker tror vi henne absolut. Den sjuhövdade ensemblen bakom och runt Willemark är en del av Östgötamusiken – idel begåvade instrumentalister som jämte sina systerensembler Crusellkvintetten och Östgöta brasskvintett ger runt 400 konserter årligen.
Här verkar de lika inspirerade som huvudpersonen själv och Jan Levanders tajta och rytmiskt komplexa blåsarrangemang får det att rycka även i våra fötter. Polskor och hallingar varvas med medeltidsballader i halsbrytande tempon. Flera av sångerna framför hon på älvdalska, ett av Sveriges äldsta och mest säregna sockenmål. Vi kan kanske inte tyda texterna. Men vi förstår att vi upplever en smått magisk musikstund av högsta klass.
Helena Lundberg / corren.se
